Låtgå-chefen

Tidigare under veckan höll jag en föreläsning där jag pratade om de tre ledarskapsstilar som uppstod under 1950-talet. Man pratar om den auktoritära ledarstilen, om den demokratiska ledarstilen och om låtgå-stilen. Jag förklarade varför vi i Sverige själva vill vara eller önskar att chefen ska vara en demokratisk ledare och varför det är svårt att leva upp till. Jag förklarade varför den auktoritära stilen kan få oss att rygga tillbaka men att den inte behöver vara så negativ för följarna. Slutligan kom jag in på att låtgå-stilen är den mest problematiska eftersom det inte är mycket till ledarskap. Jag har stött på ett antal studier som visar att låtgå-stilen är den sämsta av de tre.

Dagen därpå låg tidningen Chef i brevlådan och den innehåller en artikel om låtgå-chefen och faran med det passiva ledarskapet. Den inleder med en jämförelse mellan psykopaten som chef, den narcissistiska chefen och låtgå-chefen och konstaterar att den senare är mer skadlig för verksamheten. Allt enligt ny forskning.

Det är inte ovanligt i vår tid att vi pratar om hur man kan leda sin grupp eller organisation mot framgång. Att hänvisa till forskning om hur vi blir som bäst är en positiv inställning till ledarskap som naturligtvis har en betydelse för utveckling. Man bör dock inte glömma att uppmärksamma vad som är dåligt ledarskap eller destruktivt ledarskap. Ledarskapsforskaren Maria Fors Brandebo med kollegor har identifierat ett aktivt destruktivt ledarskap och ett passivt destruktivt ledarskap. Psykopaten kan stå för det aktivt destruktiva ledarskapet medan en låtgå-chef typiskt står för det passivt destruktiva ledarskapet.

Två sidor som utmärker det passivt destruktiva ledarskapet är:

1. Att vara feg och inte vilja ta tag i problem och konflikter. Det är ganska utmärkande att inte vara fysiskt närvarande utan ha en tilltro till att arbetslaget löser det som behöver lösas.

2. Att vara otydlig och rörig vilket ger en oklar bild för följarna vad de förväntas göra.

Jag har tidigare i denna blogg understrukit vikten av att vara tydlig och att kommunicera tydligt som ledare. Jag har även i en annan blogg understrukit vikten av att vara strukturerad. Närvaro, både fysisk och psykisk, är också något som har påtalats av mig och andra. Man kanske tänker sig att vuxna människor kan vara ansvarstagande nog att lösa sina inbördes problem. Det kan de säkert i många fall men så snart man accepterar ett ledarskap för en grupp har man också vissa förväntningar på ledarskapet. En sådan förväntan är att lösa problem och lösa tvister.

När jag tittar på dessa två sidor av passivt destruktivt ledarskap träder mod fram som ett nyckelord. Om du som chef saknar mod lämnar du spelfältet åt andra. Du vårgar inte ta tag i konflikter och vill inte riskera att själv hamna i en konflikt. För mig är det också uppenbart att det krävs mod att vara tydlig. Ju tydligare man är desto mer framgår det om man saknar kunskaper och kompetenser, desto mer framgår det vad man vill vilket kan ifrågasättas, och desto mer förväntningar får man från andra att man ska hålla sig till något på ett konsekvent sätt. Att ställas inför detta kräver mod. Att vara vag kräver inte samma mod men det leder heller inte någonstans.

Tänk efter om du har tappat greppet och blivit en passiv ledare. I så fall är det dags att styra om och börja leda. Aktivt och konstruktivt. Modigt, närvarande och tydligt.

Andra inlägg

• Ledarskap och lärande i arbetslivet
• Mäklare på södermalm
• Rätt kompetens skapar mervärde på sociala medier
• Pedagogiska mellanledare
• Metakunskap
• Informellt ledarskap
• Hörselstöd i lärandemiljöer
• Ärligt ledarskap
• Konflikter i studiegrupper
• Visuell kommunikation - kartor