Olika sorters kunskap

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om kunskapsdelning men inser nu i efterhand att jag borde börjat med ett inlägg om olika sorters kunskap. Det påverkar i hög grad vår förståelse för kunskapsdelning. Nu blir det alltså en genomgång av vad kunskap är och vad det finns för sorters kunskap.

Grekerna på Platon och Aristoteles tid hade tre ord för kunskap som också stod för tre sorters kunskap. Den första kunskapsformen kallade de för episteme. Man skulle kunna säga att episteme står för vetenskaplig kunskap eller vetande. Det handlar om sådan kunskap som i någon mening är sann. Den andra kunskapsformen kallade de techné. Denna kunskapsform står för praktisk kunskap. Man kan också kalla det skicklighet. Den tredje kunskapsformen kallade de fronesis. Det är en social kunskap, en kunskap om hur man fungerar socialt både på en samhällsnivå och i interaktion med andra. Vi skulle också kunna kalla det klokskap. Kunskap kan alltså vara vetande, skicklighet och klokskap.

När man ska dela dessa tre kunskaper med andra behöver man i det första fallet förklara och möjligtvis bevisa. Man kan inte bara säga till andra att jorden är platt. Man behöver belägg för denna kunskap, om det nu är kunskap, för att andra ska kunna ta till sig den. I det andra fallet behöver man göra, visa och instruera. Skicklighet tar tid att förvärva. Att ha någon som man kan ta efter och rådfråga vid behov är ett bra sätt att dela denna sortens kunskap. I det tredje fallet handlar det om hur man är mot andra och vilka värden man både uppvisar och talar om. Det kan röra sig om etik och värden som demokrati. Även i dessa fall behöver man någon som kan agera förebild och ge råd.

Sedan de antika grekernas tidsera har tankarna kring kunskap både reviderats, glömts bort och blivit återfunna. I dag pratar man ofta om explicit kunskap och tyst kunskap. Dessa är särskilt väsentliga då tyst kunskap är svårt att dela med sig av eftersom vi sällan är medvetna om att vi har dessa kunskaper. Tysta kunskaper utgör, enligt många forskare, den större andelen av de kunskaper vi är bärare av. Förhållandet beskrivs ofta som ett isbärg där ungefär en tiondel är över ytan. Den del som är över ytan är den explicita kunskapen. Det är troligt att vi delar med oss av dessa utan att vi är medvetna varken om att vi har dessa kunskaper eller att andra tar till sig dem. När det gäller explicita kunskaper är det på ett sätt enklare. Vi vet vad vi vet och vi kan sätta ord på det. Alltså är det förhållandevis enkelt att dela med sig. Däremot kan explicita kunskaper i vissa fall vara så komplexa att det är svårt att förmedla dem av detta skäl.

Inom utbildningsektorn pratar man också om olika kunskapsformer och då oftast om de fyra f:en. Det handlar om fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Dessa termer har ifrågasats och används sparsamt. Betydelsen av dessa är ändå världefull att känna till. Fakta är sådant som vi säger är sant i en ganska enkel mening. Stockholm är Sveriges huvudstad. Sverige har drygt 10 miljoner invånare. Året har 365 dagar (förutom skottår då året har 366 dagar). Förståelse som kunskap handlar om mer komplexa samband. Sveriges Riksdag bestående av 349 platser möjliggör en regering som i sin tur är beroende av att en majoritet i riksdagen röstar för regeringens förslag. Att förstå hur dessa fenomen hänger samman är vad den andra kunskapsformen handlar om.

Färdighet är detsamma som praktisk kunskap eller skicklighet. Man är helt enkelt bra på att göra något specifikt. Även här kan det röra sig om olika grad av komplexitet. Att kunna slå en spik med hög precission är inte lika komplext som att simma fjärilsim på världsrekordtid. Det senare kräver att fler faktorer fungerar perfekt samtidigt. Slutligen har vi förtrogenhet som är den mest kritiserade kunskapsformen. Det handlar om att ha en erfarenhet av något. Den som har cyklat i 70 kilometer i timmen är förtrogen med vad det innebär till skillnad från alla som inte har cyklat över huvud taget och även från dem som har cyklat i 30 kilometer i timmen. Här är det en känsla och en erfarenhet som inte många har. Det är helt klart en skillnad mellan de som har en viss förtrogenhet från dem som inte har den.

I många avseenden räcker det långt att använda sig av Gilbert Ryles två kunskapsformer: Vad-kunskap och Hur-kunskap. Vad-kunskaper är sådant vi vet, sådant vi kan veta något om. Hur-kunskaper är sådant vi kan, vanligtvis sådant vi kan utföra eller potentiellt kan utföra efter visst lärande. Sådant vi vet kan vi dela genom undervisning eller berättande. Sådant vi kan, kan vi dela genom demonstration eller görande. Det senare kan mottagaren förvärva genom imitation (obervera och göra lika).

Vad-kunskaper eller vetande kräver ett visst sanningsanspråk. Vad-kunskap eller vetenskap är i någon mening sann. Kan man tala om att hur-kunskap eller färdighet är sann? Jag kan tycka att det i någon mening är sant att en viss individ kan något till skillnad från någon som inte kan. Det är sant att människor kan slå till en tennisboll så att den flyger i över 200 km/tim. Det är också sant att vissa enstaka individer kan åstadkomma detta med ett tennisrack tillsammans med sin egen teknik och styrka. Väldigt många människor kan det inte. Det är en färdighet att kunna slå till en tennisboll så att den kan flyga så fort.

Om man vill bidra till kunskapsdelning och till andras lärande behöver man förstå vad kunskap är eller snarare vad det finns för olika sorters kunskap. Varje sorts kunskap kräver sitt specifika sätt att dela med sig. Fördjupa dig gärna inom detta område.

25 dec 2018