Är skolan rustad för att se begåvning bakom funktionshinder?

Det finns många som under historiens gång har haft en stor betydelse för utvecklingen av ett forskningsfält, ett konstnärligt fält eller i utvecklingen av samhället som har haft svårt under sin skolgång. Ett välkänt exempel är Albert Einstein. Två mycket aktuella exempel är John B. Goodenough och Jacob Mühlrad.

Genier i skolåren

Det har antagits att Einstein hade dåliga eller mediokra betyg i skolan. Detta är en felaktig föreställning. Han hade snarare mycket bra betyg, särskilt i matematik och fysik. Däremot ska han ha haft svårt för vissa auktoriteter, eller kanske snarare auktoritära lärare, och kritiserade skolans pedagogik som huvudsakligen baserades på utantillinlärning. I denna pedagogik finns det inte utrymme för kreativitet och lust att lära, enligt Einstein.

Nu gick det rätt bra för Albert Einstein ändå, med ett nobelpris som bevis på detta. Frågan är hur många högt begåvade elever som har tappat lusten på grund av en skola som tar död på lärande och kreativitet. Detta har många gånger lyfts av Ken Robinson som sett åtskilliga fall av skolans oförmåga att se och stödja de som har stora möjligheter att förändra världen till det bättre.

John Bannister Goodenough, professor emeritus i fysik, hade trots sitt efternamn en känsla av att inte vara tillräckligt bra i skolan på grund av dyslexi. Detta misstolkades som att han hade svårt för sig generellt. På denna tid var dyslexi ännu inte tillräckligt utforskat vilket gjorde att förståelsen var knapp. Detta hindrade dock inte att Goodenough precis fick besked att han vunnit nobelpriset i kemi för sitt bidrag till utvecklandet av litiumjonbatterier. Han är den äldste att få nobelpriset hittills med sina 97 år.

I Goodenoughs fall var det okunskap i samhället och i skolan som hindrade honom att få rätt stöd i skolan och känna sig duktig. Istället valde han att vara mycket för sig själv i skogen. Hur skulle de kunna se att han skulle bli en excellent forskare i framtiden? Potentialen måste ju ha funnits där redan under skolgången.

För dig som inte vet vem Jacob Mühlrad är så beskrivs han som en av Sveriges främsta samtida kompositörer. Hans kompositioner har uppförts på några av Sveriges och världens största scener. Mühlrad är född i början på 1990-talet när kunskapen om dyslexi var väl utvecklad. Trots detta hade han mycket svårt att läsa och skriva och lärde sig först i vuxen ålder hur man läser och skriver noter. Det krävdes stora kompositörer och musiker för att se hans stora talang och potential. Grundskolan har vanligtvis inte denna förmåga. Istället känner man sig som elev bristfällig i skolans värld.

Mühlrad har även sagt att han lider av scenskräck. Detta är ofta synonymt med talängslan vilket måste ha försvårat skolgången ytterligare. Man kan också fråga sig om dyslexin och den olustkänsla det innebär att tvingas tala och läsa inför andra faktiskt skapade eller åtminstone förvärrade talängslan.

Mühlrad har geniförklarats av media och säkert andra som förstår sig på hans förmåga att komponera. Just nu är han aktuell med albumet och tillika musikverket Time. Han har synts i TV ett flertal gånger.

En skola för kreativitet, en skola för alla

Man kan nu ställa sig två frågor kring ova exempel:

1. Är skolan rustad att hitta och stötta elever med stor potential?

2. Om skolan kan hitta och stötta elever med stor potential, vad ska de göra med den?

Även om jag tror att svaret på fråga 1 i nio fall av tio är nej undrar jag om det i något fall framgår vad skolan ska göra med denna potential.

Följande står i skolans läroplan:

"Skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt deras vilja att pröva och omsätta idéer i handling och lösa problem."

Beror inte detta väldigt mycket på vad det är för problem som eleven försöker lösa? Det blir svårt för lärare att stimulera och uppmuntra elever som försöker lösa problem som lärnarna och andra inte förstår.

Problemet med att så få med stor potential får utrymme till kreativitet och självförtroende inom ramen för skolans verksamhet är att det krävs en person med liknande kompetenser och kunskaper för att känna igen de som verkligen kan göra skillnad.

När jag beskriver det som att en elev har möjlighet att göra skillnand, t.ex. skapa en nyttighet som många i samhället har glädje av eller löser samtida problem som gör livet lättare för många, tänker du säkert att vi pratar om barn här. Vad kan barn bidra med? Förväntas barn bidra alls?

Svaret på dessa frågor är att det rent historiskt är så att många av de stora uppfinningarna skedde när uppfinnarna var unga, i tonåren, eller mellan 20 och 30 år. Våra riktigt stora genier gjorde sina största genombrott innan de fyllde 30 men många av dem hade redan bidragit med mindre upptäckter i tonåren. Det är främst unga människor som förbättrar vårt samhälle. Kom ihåg det!

Om skolan ska kunna leva upp till sina egna formuleringar och mål måste skolan ha ett annat sätt att närma sig elever med stor potential även när de har funktionsnedsättningar som dyslexi eller diagnoser som ADHD eller autism.

En fråga om inställning?

Skolan kan inte producera genier. Skolan kan endast skapa en grogrund för genier eller försvåra eller senarelägga utvecklandet av den potentiella talangen. Det är vanligare med ett försvårande eller senareläggande. Vi behöver hitta möjligheter till en grogrund istället.

Är det möjligt att elever med stor talang behöver motgångar för att utvecklas till genier av olika slag? Någon tänker sig säkert att det är tack vara att de hade dålig självkänsla och dåligt självförtroende, som en följd av att de missuppfattades och blev utstötta i skolan, som de blev något i vuxen ålder. Revansch eller jävlar anamma kan säkert vara en drivkraft men att behandla elever illa kan aldrig ses som en ursäkt för att vissa kanske drar nytta av detta. Många fler skulle säkert kunna få en annan bana i livet om de fick andra förutsättningar i skolan. Det finns andra drivkrafter än revansch som är mer positiva och behagliga.

En grogrund, som jag ser det, är att ändra inställning till rätt och fel. Människan är unik genom att vi kan se möjligheten att uppnå ett och samma mål på flera sätt samt att vi kan se att ett och samma medel kan leda till att vi uppnår flera olika mål. Istället för att säga att en lösning bara kan uppnås på ett sätt kan vi uppmuntra när en lösning sker på ett annat sätt. Istället för att låsa fast oss vid tanken att ett medel bara kan användas för ett ändamål, som en nyckel som bara passar till ett lås, kan vi uppmuntra när ett redskap används till annat också. Man kan använda en nyckel för att peta naglarna, sprätta sönder ett snöre eller pilla upp ett häftstift.

En inställning, från skolans sida, att möjligheter ska tas tillvara är en bättre väg att gå. Jag hör dock till den skara som anser att vi ska vara mer hårda med att börja med att lära ut vad som generellt anses vara rätt innan vi uppmuntrar möjliga lösningar eller tolkning. Att utgå ifrån något flytande skapar snarare en inledande förvirring där energi går åt till att skapa mening i oredan. Ge tydliga besked i början och uppmuntra när någon vågar avvika.

Dela gärna med dig av dina tankar och åsikter kring hur vi hanterar den stora variation som elever i skolan uppvisar.

10 okt 2019