Blogg

 

Induktion, deduktion och abduktion

16 sep 2020

Det finns olika sätt att resonera och dra slutsatser. De mest välkända är induktion (induktivt resonerande eller induktiv slutledning) och deduktion (deduktivt resonerande eller deduktiv slutledning). Dessa två sätt har påverkat vår syn på lärande vilket gör dem intressanta som utgångspunkt för vidare filosofiska tanketraditioner kring lärande.

Induktion innebär att komma fram till en generell slutsats baserat på enstaka observationer. Jag observerar ett antal svanar, en i taget, och konstaterar att till de egenskaper som utmärker svanar hör den vita färgen. Min generalisering baserad på dessa observationer är därför att svanar är vita. I vardagssituationer har vi ganska lätt för att komma fram till generaliseringar av detta slag baserade på ett mycket lågt antal observationer. Det är vanligt att endast två observationer leder till en generalisering. Under tonåren yttrar sig detta i att tonåringen säger till sina föräldrar att ”alla får ju göra så” när hen endast har en eller två av sina vänner som underlag för detta påstående. Frågan är om tonåringen verkligen tror på det, gärna vill tro på det eller enbart använder det som argument för att få som hen vill? I forskningssammanhang räcker dock inte ett fåtal exempel, där görs generaliseringar på ett stort underlag.

Induktion är ett sätt att lära sig. Genom att observera ett fenomen i ett flertal upplagor lär vi oss om detta fenomens egenskaper. Vi lär oss att svanar är vita, att myror har sex ben och att bilar är stora och hårda. Vi lär oss också naturlagar som att objekt vanligtvis faller till marken när man släpper dem. Barn provar tidigt genom att släppa bestick, köttbullar, ärtor, potatisar och muggar från bordet. Varje gång faller tinget till golvet. Generaliseringen i detta fall sträcker sig längre än till den specifika typen av fenomen, t.ex. bestick eller mat. Den verkar gälla för alla eller många ting. Därför lär vi oss att fenomen av vissa slag, t.ex. ting i fast form, påverkas på liknande sätt.

Filosofen David Hume lade fram det så kallade induktionsproblemet som en kritik mot vår tendens att tro att det som framstår som ett stabilt mönster också måste vara det. Vi behöver ställa oss några frågor.

(1) Hur många observationer krävs innan vi kan säga att något är fallet? Räcker det med tio exempel, hundra exempel, eller ska vi gå och söka efter ytterligare exemplar i all evighet? Enligt Hume finns det ingen säkerhet för att ett mycket stort antal fall innebär att nästa observation ger samma utfall. När européer hävdade att svanar är vita, för så såg alla svanar de stött på ut, hade de inte sett alla svanar på vår jord. I Australien har det länge funnits svarta svanar vilket européer upptäckte när de kom till den kontinenten. Detta stödjer Humes kritik. Vi kan aldrig vara riktigt säkra.

(2) En annan fråga är vad som ska inkluderas i ett särskilt fenomen? Kan man hävda att de svarta svanarna inte är svanar för att de inte är vita? Den som har studerat svanar vet dessutom att ungarna är grå. Är de unga svanarna inte svanar? Den som beskriver myror som en stekel med sex ben utan vingar skulle inte bli ifrågasatt särskilt ofta, men har bestämt att detta utmärker en myra utan att ta hänsyn till att det finns myror med vingar. Är myror med vingar inte riktiga myror?

(3) En tredje fråga är ur vems perspektiv? Den som säger att solen alltid går upp på morgonen, för så har det alltid varit, måste uppenbarligen inta någons perspektiv. Ur jordklotets perspektiv stiger solen inte upp över huvud taget. För den som befinner sig norr om polcirkeln vid midsommar går solen inte upp eftersom den aldrig har gått ned. Om man befinner sig på den mörka sidan av Merkurius går solen aldrig upp.

Induktion som slutledning eller sätt att lära har sina brister. Det är högst troligt att människan, och säkert många djurarter, lär sig genom induktion, men det innebär vissa begränsningar. Vi lär ofta på ett ungefärligt sätt, ett sätt som är gott nog. Frågan är då vad det är gott nog för. Det rimliga svaret är att det är gott nog för att överleva men också för att kunna leva i vardagen utan några allvarliga problem.

Om att leda tre olika verksamheter i förändring

13 maj 2020

Detta är en personlig betraktelser, med lite distans, över hur det är och har varit att leda tre olika verksamheter samtidigt genom den kris som coronapandemin har fört med sig. Jag skriver om en verksamhet i taget och avslutar med några jämförelser.

Ställa om högskoleutbildning

Under våren har jag haft ett uppdrag som chef för två utbildningar vid Högskolan i Borås och den personal som är knuten till utbildningarna. All utbildning har ställts om från campusutbildning till distansutbildning inom loppet av en vecka rent planeringsmässigt och i praktiken allt eftersom.

Det finns en stor utmaning i att genomföra en professionsutbildning på distans. Särskilt som man behöver förbereda hur praktiska moment ska läggas upp på ett bra sätt så att de går att ta till sig.

Direktiven om omställning kommer primärt från regering och rekommendationer från Folkhälsomyndigheten. Rektor beslutar och har successivt beslutat om begränsningar av compusförlagda aktiviteter.

Som chef för utbildningarna får man balansera mellan de direktiv som kommer uppifrån och de möjligheter medarbetarna har att klara sina uppdrag. Det finns stor risk för förhastade beslut och inte minst för otydliga instruktioner. Erfarenheten säger också att man behöver revidera sina beslut för att direktiven uppifrån ändras.

Eftersom medarbetarna inte får fatta vissa beslut gäller det att man som chef är trygg i vad som kan beslutas. Med flera olika behov och utfall kan ett beslut inte gälla alla i samtliga situationer.

En högskola är en myndighet och ska agera som en myndighet oavsett vad som händer i omvärlden. Det som är svårt med en myndighet är möjligheten att vara flexibel och samtidigt ta hänsyn till studenters rättigheter och skyldigheter samt medarbetarnas rättigheter och skyldigheter. Slutligen ska utbildningen hålla en god kvalitet för att kunna fortgå. Andra myndigheter ansvarar för den tillsynen.

Formellt och informellt lärande

22 jan 2020

Formellt och informellt lärande är på tapeten med jämna mellanrum. När något av dessa begrepp, eller båda, används upplever jag att användarna inte riktigt har förstått vad de innebär.

Det är ganska typiskt att man kopplar ihop dessa former av lärande med en viss typ av verksamhet. Man säger att skolan och det militära är domäner där lärandet är formellt. På fritiden är lärandet informellt.

För mig som har studerat dessa fenomen närmare rör det sig av grader av reglering. Det betyder till att börja med att man inte kan säga att en situation antingen erbjuder formellt lärande eller informellt lärande. Det är en glidande skala från helt formellt till helt informellt. Det finns en gråzon mitt emellan.

Sådant som regleras är var lärandet sker, när lärandet sker, hur lärandet sker, vad som ska läras, varför lärandet sker och med vem lärandet sker. Det är bra att börja med om det finns ett styrande dokument, t.ex. en läroplan, som bestämmer varför lärande ska ske. I ett styrdokument framgår det vad som ska läras och det är underförstått att det är främjande för individen och samhället. Detta är utmärkande för formellt lärande. Informellt lärande regleras inte av styrdokument vad beträffar innehåll på samma sätt.

Vissa gör ett felaktigt antagande att allt som står i ett styrdokuement gör verksamheten som regleras av styrdokumentet formell. Det kan t.ex. stå i styrdokumenten för förskolan och fritidshemmet att barn ska ges möjlighet att leka. Ett feltänk här skulle leda oss att tro att leken är en formell lärandesituation. Detta ger snarare utrymme för informellt lärande då det lärande som sker i leken inte är primärt utan sekundärt. I en formell lärandesituation är lärandet av ett visst stoff det primära. I en informell lärandesituation är aktiviteten det primära och lärande sker som en positiv bieffekt. Det är med andra ord sekundärt. Det betyder inte att informellt lärande är mindre värt. Allt lärande är potentiellt viktigt.

Gott Nytt År

31 dec 2019

Jag önskar alla läsare och följare ett Gott Nytt År.

Det ska bli spännande att se vad det nya decenniet har att erbjuda när det gäller forskning om ledarskap, kommunikation och lärande.

För egen del tror jag på mer forskning om ledarskap och sådant som rör olika aspekter av organisationer det kommande året.

Är skolan rustad för att se begåvning bakom funktionshinder?

10 okt 2019

Det finns många som under historiens gång har haft en stor betydelse för utvecklingen av ett forskningsfält, ett konstnärligt fält eller i utvecklingen av samhället som har haft svårt under sin skolgång. Ett välkänt exempel är Albert Einstein. Två mycket aktuella exempel är John B. Goodenough och Jacob Mühlrad.

Genier i skolåren

Det har antagits att Einstein hade dåliga eller mediokra betyg i skolan. Detta är en felaktig föreställning. Han hade snarare mycket bra betyg, särskilt i matematik och fysik. Däremot ska han ha haft svårt för vissa auktoriteter, eller kanske snarare auktoritära lärare, och kritiserade skolans pedagogik som huvudsakligen baserades på utantillinlärning. I denna pedagogik finns det inte utrymme för kreativitet och lust att lära, enligt Einstein.

Nu gick det rätt bra för Albert Einstein ändå, med ett nobelpris som bevis på detta. Frågan är hur många högt begåvade elever som har tappat lusten på grund av en skola som tar död på lärande och kreativitet. Detta har många gånger lyfts av Ken Robinson som sett åtskilliga fall av skolans oförmåga att se och stödja de som har stora möjligheter att förändra världen till det bättre.

John Bannister Goodenough, professor emeritus i fysik, hade trots sitt efternamn en känsla av att inte vara tillräckligt bra i skolan på grund av dyslexi. Detta misstolkades som att han hade svårt för sig generellt. På denna tid var dyslexi ännu inte tillräckligt utforskat vilket gjorde att förståelsen var knapp. Detta hindrade dock inte att Goodenough precis fick besked att han vunnit nobelpriset i kemi för sitt bidrag till utvecklandet av litiumjonbatterier. Han är den äldste att få nobelpriset hittills med sina 97 år.

Interimschef - Ett kritiskt pespektiv

2 sep 2019

En interimschef är en person som tillfälligt går in som chef i en verksamhet som han eller hon inte har någon tidigare historia från. Utmärkande är alltså att man är:

  • chef under en begränsad tid, en övergångsperiod, efter att en ordinarie chef har slutat och tills en ny ordinarie chef har rekryterats.
  • Ny i verksamheten.

Det finns de som menar att en interimschef kan rekryteras internt men då kallas det oftast tillförordnad chef. Den stora skillnaden mellan att vara rekryterad internt och externt är att den internt rekryterade känner till organisationen och organisationskulturen väl. En externt rekryterad chef är något av en nykomling och behöver sätta sig in i hur det fungerar i den specifika verksamheten.

Även om det kan finnas flera identifierbara faktorer som talar emot en externt rekryterad chef som kanske bara stannar i några månader är det samtidigt så att om man väljer en intern lösning förlorar man minst en person från sina ordinarie position. Den ordinarie chefen har försvunnit och lämnar ett tomrum och den person som är internt rekryterad och tar över lämnar i sin tur ett tomrum. Om det är en av de mest kompetenta som tar över chefsuppdraget blir det ett stort tapp för verksamheten. En av de bästa kan inte enkelt ersättas och heller inte undvaras. Detta talar för att ta in någon extern.

Det finns ett flertal agenturer att vända sig till, som t.ex. Brightmill, som är väl insatta i de utmaningar som en interimschef kan ställas inför samt också vilka fördelar som finns. Jag väljer att titta lite närmare på just Brightmill som menar att deras sätt att arbeta är forskningsanknutet.

I detta inlägg ska jag kritiskt granska vad det är som kan ses som uppenbara utmaningar för en externt rekryterad chef. Jag vill börja med att titta på ledarskap ur olika ledarskapsperspektiv. Det avrundar jag med att gå in på min egen ledarskapsmodell. Därefter ska jag lyfta några identifierade faktorer från aktuell forskning.

Bakgrundsljud och lärande

16 aug 2019

Jag läste idag om att buller stressar förskolebarn. Detsamma gäller rimligtvis skolbar och barn på fritidshem. Det är ingen som blir förvånad av detta påstående. Jag minns min egen tid från grundskolan när jag undervisade eller höll i aktiviteter. För mycket ljud i miljön försvårar det hela och efter en hel dag i något för hög ljudvolym blir man väldigt trött vid slutet av dagen.

Denna notis fick mig att minnas att det finns flera problem med för mycket ljud i en lärandemiljö. Under 2000-talet har det genomförts en del studier på hur bakgrundsljud påverkar lärande. Jag ska ta några exempel.

Backcasting som tankemodell

29 jul 2019

Spelar det någon roll om man tänker framlänges eller baklänges? Rent kognitivt spelar det ingen roll då vi kan tänka linjärt i båda riktningarna. Pedagogiskt kan det ibland vara en fördel att tänka baklänges. Då använder man en modell som kallas backcasting. Den skiljer sig från forecasting genom vilken utgångspunkt man väljer.

Forecasting utgår ifrån nuet och pekar ut en riktning och förändring in i framtiden. När vi t.ex. pratar om väder säger man på engelska att vi gör en 'weather forecast'. Vi utgår ifrån hur det är nu och gör en prognos på hur det kommer att vara inom en snar framtid. Prognosen skapas av simulerade värden, som i realiteten är okända, som baseras på goda gissningar.

Backcasting utgår ifrån ett önskat framtida tillstånd och prognosticerar vilka nödvändiga steg som "togs" för att komma dit. Utgångsvärdet är det önskade tillståndet och de okända värdena som vi simulerar är steget mot utgångspunkten i framtiden, d.v.s. vad det faktisk var som krävdes.

Som ett exempel kan man ta klimatet. Om vi använder olika forecastingmodeller kan vi försöka förutse hur klimatet kommer att se ut om tio år om utvecklingen fortsätter som den har gjort hittills. Om vi istället använder en backcastingmodell kan vi bestämma oss för ett klimattillstånd i framtiden, säg om tio år, där effekterna av klimatförändringarna är hanterbara. Vi antar att vi har ett tillstånd som är bra för vår planet och har det som en utgångspunkt. Hur tog vi oss dit? Vilka avgörande trendbrott och vilka avgörande åtgärder krävdes.

Vad är visuell kommunikation?

13 jun 2019

Visuell kommunikation kan förstås på tre sätt:

1. Den kommunikation som är synlig och tas in via synsinnet.

2. Den praktik inom kommunikation och produktion av kommunikation som bygger på visuella medier.

3. Det fält inom kommunikationsforskning som specifikt studerar den information som tas in via synsinnet och/eller produceras med hjälp av synliga resurser som bilder, filmer, gester mm.

Den vetenskapliga tidskriften Visual Communication har ett innehåll som rör bilder/fotografier/filmer, grafisk design, typografi, visuella fenomen som mode, kroppsbaserad kommunikation (hållning, gester och ansiktsuttryck), arkitektur och landskasdesign, samt det visuella i relation till språk, musik och handlingar.

Typiska subdiscipliner som arbetar med visuell kommunikation är marknadskommunikation (art directors), konst- och bildvetenskap, medievetenskap (tryckta medier och TV), webdesign och mode.

Visuell kommunikation har utvecklats både inom de digitala områdena och inom de analoga. Ett exempel på ett analogt område som har utvecklats är graphic recording. Två exempel inom det digitala området som har utvecklats är SSP (social signal processing) och ansiktsigenkänning.

Graphic recording (grafisk dokumentering eller realtidsillustration) är ett sätt att visuellt framhäva och summera vad en föreläsare säger i realtid. Illustrationerna består både av bilder/figurer och nyckelord/meningar som fångar essensen av det sagda.

Ett nytt pedagogiskt ledarskap

1 jun 2019

Inom det pedagogiska fältet har vi traditionellt haft två typer av ledarskap. Det första är läraren som leder eleverna (barnen). Det andra är rektor som leder verksamheten och är personalchef. Dessa två skiljer sig åt då den första varken leder nuvarande eller tidigare kollegor utan barn medan den andra leder sina likar i någon mening. Rektorer, eller förskolechefer, kommer ofta från de egna leden. De har ofta själva haft samma yrke och roll som dem de nu leder.

Ett ganska nytt pedagogiskt ledarskap är förstelärare. De har till uppgift att leda kollegiet genom att vara pedagogiska förebilder och vara mer insatta i den senaste forskningen. Med de extra pengarna kommer ett extra ansvar. Kvalitén på den pedagogiska verksamheten hänger något mer på förstelärarna eftersom de ofta har ett särskilt uppdrag.

Det nya ledarskapet, som egentligen inte är nytt, är att de utbildade leder de outbildade. På skolor och i annan pedagogisk verksamhet där flera av de anställda som ska hålla i undervisningen saknar relevant utbildning får de med relevant utbildning (och legitimation) agera förebilder. De blir i någon mening ofrivilligt ledare över den högst lokala pedagogiska verksamheten.

Finns det en koppling mellan talängslan och att ställa frågor i klassrummet?

8 maj 2019

Jag var på besök vid Malmö Universitet och gästföreläste idag. Det var en föreläsning om kommunikation i klassrummet för en grupp med blivande ämneslärare. Jag pratade bl.a. om förekomsten av frågor i klassrummet och bl.a. om talängslan. Däremot tog jag inte upp det möjliga sambandet som finns bland tonåringar. Jag tar tillfället här, och tar det från början.

Det finns mängder av frågor vi önskar att vi hade ställt i skolan.

Frågor är, som du kan läsa mer om i detta inlägg, vanligt förekommande i klassrum men det är oftast läraren som ställer frågorna. Inte eleverna. Denna tendens är som mest markant i slutet av grundskolan och i början av gymnasiet. Innan denna period ställer elever relativt få frågor men de ställer ändå frågor. När eleverna börjar bli vuxna blir frågorna mer vanliga igen. Det rör sig alltså om en tillplattad U-kurva. Unga kommer till grundskolan med många frågor, de tappar tendensen att fråga mot slutet av grundskolan och de får tillbaka tendensen att ställa frågor när de lämnar gymnasiet och börjar på högskola/universitet.

Talängslan, som du kan läsa mer om i detta inlägg, är enkelt förklarat en rädsla för att tala inför andra. Det kallas ibland för scenskräck men det händer oftare än specifikt på en scen. De som har dessa svårigheter utgör ca en femtedel av befolkningen men svårigheterna varierar i grad. Vissa tycker att det är jobbigt att tala inför en mycket liten grupp medan andra får svårgiheter när gruppens storlek överstiger 20 indivier (d.v.s. de flesta skolklasserna). Symtomen är ofta desamma som när man får panikångest eller blir riktigt rädd. Vanligtvis upplever man bultande hjärta, illamående, huvudvärk, yrsel, svettningar och en rödflammande hud.

Neuroledarskap

24 apr 2019

I och med att studier av hjärnan har integrerats med psykologi och kognitionsforskning har möjligheterna att använda neurostudier spridits till närbesläktade beteendevetenskaper. Ledarskapsområdet har även det blivit allt mer beforskat med hjälp av hjärnskanningsmetoder och studier av signalämnen. Frågan är då om hjärnforskning försöker bekräfta redan befintliga teorier och modeller eller om hjärnforskning skapar helt nya synsätt på ledarskap.

Jag ska i detta inlägg gå igenom några av de främsta förespråkarna för ledarskap på neurovetenskaplig grund för att slutligen landa i den ledarskapsmodell som Minds Unlimited arbetar med.

Den ledarskapsmodell som Swart, Chisholm och Brown föreslår, i boken Neuroscience for leadership, har mycket gemensamt med egenskapsperspektivet. På en signalämnesnivå konstaterar de att ledare generellt har höga nivåer av testosteron i kombination med låga nivåer av kortisol. Det är just denna kombination som ger goda förutsättningar för ledare. Kombinationen ger en självsäker, social och stresstålig karaktär (vilket motsvarar en kombination av personlighetsdragen extrovert och emotionellt stabil). Ju högre upp i hierarkierna desto vanligare att ledare har låga nivåer av kortisol. Det är inte så att de har mindre krävande arbeten men de tål stressade situationer bättre. Naturligtvis finns det stresståliga personer på låga hierarkiska nivåer och enstaka som har svårt att hantera stressen på höga nivåer men tendensen i stort är att ledare är stresståliga. Kombinationen medför också en generellt högre nivå av risktagande.

Varför har vi skola? - en fråga relaterad till aktivism

19 apr 2019

Detta inlägg handlar om syftet med utbildning i form av grundkola i allmänhet och förhållandet till aktivism i synnerhet. För att man ska kunna relatera aktivism till skolans verksamhet och värden gäller det att förstå vad skolans roll i samhället är.

Ett historiskt perspektiv

Ur ett historiskt och globalt perspektiv har utbildning anordnats i samhällen för att möta starka förväntningar från antingen religionsföreträdare, militären eller industrin. Upplysningsidealet och bildningsidealet kan också sägas vara starkt bidragande faktorer.

I Sverige har skolan vuxit fram inom kyrkans verksamhet med klosterskolor och katedralskolor. Därför har utbildning under en längre tid färgats av kristna värden och ideal samt att religionen rent innehållsmässigt har färgat undervisningen.

Den amerikanske sociologen, statsvetaren och historikern Charles Tilly menar att samhällen har förändrats genom vissa eftergifter. När svenska staten behövde en stark millitär blev en naturlig eftergift införandet av demokrati och allmän skolgång. Genom att ge folket demokrati och bildning kunde staten säkra sin militära kapacitet genom värnplikt. I Sverige, till skillnad från vissa andra nationer, har det militära inte haft direkt inflytande över skolan men en koppling till hur skolformen har utvecklats. Därtill har det militära haft egen utbildning inom ramen för värnpliktspaketet.

Genom kyrkans ombesörjande kunde en majoritet av svenska folket läsa på 1600-talet men det var först under 1800-talet som en majoritet kunde skriva. Det senare är en effekt av införandet av folkskolan 1842. Beslutet om att införa allmän skolgång fattades 1842 men kommunerna fick upp till fem år på sig att upprätta skola. Det fanns vi denna tid kommuner som hade haft skolor en längre tid. Förutsättningarna såg alltså olika ut.

Nya sätt att värdera högskoleprovet

7 apr 2019

Varför gör man högskoleprovet? Några få gör det för att visa sina vänner att de kan få ett bättre resultat. Alla andra gör det för att komma in på en eller några utbildningar. Med tanke på det vore det bra om högskoleprovet på något sätt kunde mäta sådant som var förberedande för utbildningen man ska gå. Högskoleprovet testar ganska allmänna förmågor. Det säger väldigt lite om hur man klarar att bli läkare, journalist, ingengör eller socionom.

Högskoleprovet består av två huvuddelar. En språklig del och en matematisk-logisk del. Dessa båstår i sin tur av deltest. Det är ganska vanligt att man är bra på en av dessa huvuddelar. Om man är bra på den matematisk-logiska delen kanske det inte är till fördel om man vill bli journalist. Den språkliga förmågan gör sig sannolikt bättre.

Jag har gjort högskoleprovet två gånger. Första gången gick det så där och andra gången gick det rätt så bra. Likheten mellan dessa gånger var att det gick väldigt bra på den matematisk-logiska delen. Jag hade nästan inga fel. Vid första tillfället gick det dåligt på språkdelen. Det var illa nog för att jag skulle känna mig medioker. Andra gången, några år senare, hade jag blivit mer allmänbildad så jag klarade språkdelen bättre. Det räckte för att jag skulle få betydligt bättre på provet i sin helhet.

På den tiden var det helheten som avgjorde om man kunde komma in på en utbildning eller inte. Nu är det bestämt att de två olika huvuddelarna av högskoleprovet ska viktas. För de utbildningar som är relaterade till språkliga färdigheter ska språkdelen vara avgörande för om man kommer in eller ej. För de utbildningar som är relaterade till matematisk-logiska färdigheter ska denna del avgöra om man kommer in. Därtill kan det vara relevant med båda delar inför vissa utbildningar.

Framing – om konsten att leda tankar

15 feb 2019

Framing eller inramning är ett sätt att presentera ett visst innehåll så att mottagaren tänker på detta innehåll ur ett särskilt perspektiv och därmed på ett särskilt sätt. Den första att använda detta uttryck och synsätt var Gregory Bateson följt av Erving Goffman. Andra personer som Robert Entman och Gail Fairhurst har utvecklat tankarna kring framing vidare. Jag ska i detta inlägg ge en kort översikt av vad framing är och hur det fungerar.

Om du tittar på bilden ovan är det centrala innehållet en torkad växt. För många är detta i sig inget märkvärdigt. Om du istället tittar på bilden nedan där den torkade växten har blivit inramad får vi ett något annat perspektiv på växten. Det är fortfarande en torkad växt men nu har den fått ett särskilt värde bara genom att den är inramad plus att den blir till en inredningsdetalj i någons hem. Ramen har gett växten en ny mening och ett nytt värde.

← Äldre inlägg