Induktion, deduktion och abduktion

Det finns olika sätt att resonera och dra slutsatser. De mest välkända är induktion (induktivt resonerande eller induktiv slutledning) och deduktion (deduktivt resonerande eller deduktiv slutledning). Dessa två sätt har påverkat vår syn på lärande vilket gör dem intressanta som utgångspunkt för vidare filosofiska tanketraditioner kring lärande.

Induktion innebär att komma fram till en generell slutsats baserat på enstaka observationer. Jag observerar ett antal svanar, en i taget, och konstaterar att till de egenskaper som utmärker svanar hör den vita färgen. Min generalisering baserad på dessa observationer är därför att svanar är vita. I vardagssituationer har vi ganska lätt för att komma fram till generaliseringar av detta slag baserade på ett mycket lågt antal observationer. Det är vanligt att endast två observationer leder till en generalisering. Under tonåren yttrar sig detta i att tonåringen säger till sina föräldrar att ”alla får ju göra så” när hen endast har en eller två av sina vänner som underlag för detta påstående. Frågan är om tonåringen verkligen tror på det, gärna vill tro på det eller enbart använder det som argument för att få som hen vill? I forskningssammanhang räcker dock inte ett fåtal exempel, där görs generaliseringar på ett stort underlag.

Induktion är ett sätt att lära sig. Genom att observera ett fenomen i ett flertal upplagor lär vi oss om detta fenomens egenskaper. Vi lär oss att svanar är vita, att myror har sex ben och att bilar är stora och hårda. Vi lär oss också naturlagar som att objekt vanligtvis faller till marken när man släpper dem. Barn provar tidigt genom att släppa bestick, köttbullar, ärtor, potatisar och muggar från bordet. Varje gång faller tinget till golvet. Generaliseringen i detta fall sträcker sig längre än till den specifika typen av fenomen, t.ex. bestick eller mat. Den verkar gälla för alla eller många ting. Därför lär vi oss att fenomen av vissa slag, t.ex. ting i fast form, påverkas på liknande sätt.

Filosofen David Hume lade fram det så kallade induktionsproblemet som en kritik mot vår tendens att tro att det som framstår som ett stabilt mönster också måste vara det. Vi behöver ställa oss några frågor.

(1) Hur många observationer krävs innan vi kan säga att något är fallet? Räcker det med tio exempel, hundra exempel, eller ska vi gå och söka efter ytterligare exemplar i all evighet? Enligt Hume finns det ingen säkerhet för att ett mycket stort antal fall innebär att nästa observation ger samma utfall. När européer hävdade att svanar är vita, för så såg alla svanar de stött på ut, hade de inte sett alla svanar på vår jord. I Australien har det länge funnits svarta svanar vilket européer upptäckte när de kom till den kontinenten. Detta stödjer Humes kritik. Vi kan aldrig vara riktigt säkra.

(2) En annan fråga är vad som ska inkluderas i ett särskilt fenomen? Kan man hävda att de svarta svanarna inte är svanar för att de inte är vita? Den som har studerat svanar vet dessutom att ungarna är grå. Är de unga svanarna inte svanar? Den som beskriver myror som en stekel med sex ben utan vingar skulle inte bli ifrågasatt särskilt ofta, men har bestämt att detta utmärker en myra utan att ta hänsyn till att det finns myror med vingar. Är myror med vingar inte riktiga myror?

(3) En tredje fråga är ur vems perspektiv? Den som säger att solen alltid går upp på morgonen, för så har det alltid varit, måste uppenbarligen inta någons perspektiv. Ur jordklotets perspektiv stiger solen inte upp över huvud taget. För den som befinner sig norr om polcirkeln vid midsommar går solen inte upp eftersom den aldrig har gått ned. Om man befinner sig på den mörka sidan av Merkurius går solen aldrig upp.

Induktion som slutledning eller sätt att lära har sina brister. Det är högst troligt att människan, och säkert många djurarter, lär sig genom induktion, men det innebär vissa begränsningar. Vi lär ofta på ett ungefärligt sätt, ett sätt som är gott nog. Frågan är då vad det är gott nog för. Det rimliga svaret är att det är gott nog för att överleva men också för att kunna leva i vardagen utan några allvarliga problem.

Deduktion är i en mening motsatsen till induktion. Deduktion innebär att gå från det generella eller allmänna till det specifika. Genom att känna till allmänna principer kan vi dra slutsatser om specifika fenomen. Det vanliga är att utgå ifrån en primär och sekundär premiss och från den komma till en slutsats. En primär premiss kan lyda: Alla människor är dödliga. En sekundär premiss kan lyda: Aristoteles är en människa. Slutsatsen man får från att den sekundära premissen lyder under den primära premissen är att Aristoteles är dödlig. Nedan följer ett par exempel som är förhållandevis enkla att förstå.

Exempel 1

Primär premiss: Alla vätskor är i flytande form

Sekundär premiss: Vatten är en vätska

Slutsats: Vatten är i flytande form

Exempel 2

Primär premiss: Katter har fyra kloförsedda tassar

Sekundär premiss: Nisse är en katt

Slutsats: Nisse har fyra kloförsedda tassar

Denna form av deduktiv slutledning kallas syllogism. Även om syllogismer är logiskt säkra, slutsatsen följer med nödvändighet av de båda premisserna, är det inte säkert att premisserna är sanna. Ta följande exempel.

Exempel 3

Primär premiss: Katter har fem kloförsedda tassar

Sekundär premiss: Nisse är en katt

Slutsats: Nisse har fem kloförsedda tassar

Logiken medför att slutsatsen är korrekt. Problemet är att den primära premissen inte är korrekt och därför blir slutsatsens inte korrekt heller. Om man tittar noga på exempel 1 ovan finns det ett problem med den också. Vatten är visserligen en vätska när den just har flytande form men vatten kan även ta gasform (vattenånga) eller fast form (is). Slutsatsen att vatten är i flytande form är enbart sant när det är i flytande form. Det finns med andra ord brister med deduktiv slutledning också.

Deduktion måste inte tillämpas som en syllogism. Det räcker att ha en premiss och en slutsats. Premiss: vuxna svanar kan flyga. Slutsats: unga svanar kommer att kunna flyga när de blir äldre. Premiss: Jorden roterar kring sin egen axel. Slutsats: Himlakroppar som är synliga från jorden kommer att kunna beskådas någon gång under varje varv.

Deduktion är ett sätt att lära sig. När vi tänker deduktivt kan vi komma fram till sådant som är nytt för oss och därmed har vi lärt. Deduktiv slutledning är inte alltid enkel vilket gör att vi inte alltid lär på det sättet. Som vi har sett är det dessutom nödvändigt att premisserna är sanna för att vi ska kunna lita på vad vi har lärt oss.

Induktion och deduktion är förhållandevis enkla och historiskt välkända sätt att resonera. Det finns dock senare förslag på ytterligare sätt att resonera. Charles Sanders Peirce kallade den tredje formen för abduktion. Abduktion utgår ifrån anomalier. Vi kan välja några av ovanstående exempel. En svart svan ser till formen ganska mycket ut som en vit svan, men eftersom den har en annan färg är det oklart vad den svarta sjöfågeln är. Om vita svanar är typiska blir svarta svanar anomalier (undantag). Om myror utan vingar är typiska blir flygmyror anomalier. Om katter med fyra ben är typiska är katter med tre ben anomalier. Genom att utgå ifrån anomalin och sedan försöka komma på en premiss som förklarar anomalin på ett sådant sätt att den blir självklar har resonerandet slutförts.

Exempel 1

Anomali: Svart sjöfågel (ser ut som en svan)

Premiss: Det finns både vita och svarta svanar

Slutledning: Den svarta sjöfågeln som ser ut som en svan är en svan

Exempel 2

Anomali: Vissa myrliknande insekter har vingar

Premiss: Under fortplantningsfasen har de myror som fortplantar sig vingar

Slutsats: De myrliknande insekterna med vingar är bevingade myror

Exempel 3

Anomali: Enstaka kattliknande varelser har tre ben

Premiss: Katter har normalt fyra ben men kan förlora ett eller flera ben i olyckor

Slutsats: Katter kan i enstaka fall ha tre ben

Det är inte konstigt att vi upptäcker anomalier eftersom vi har bildat generella mönster av hur saker och ting ska se ut och fungera. När något avviker mot dessa mönster reagerar vi och vill söka ett svar eller en lösning på varför något avviker. Eftersom vi i sådana fall är osäkra blir svaret eller lösningen på problemet en form av lärande. Osäkerhet eller tvivel är ett otillfredsställande tillstånd. Att gå från att vara osäker till att bli säker (eller mindre osäker) är därför tillfredställande. Det finns en hel del anomalier i vår värld så det finns mycket att lära. Samtidigt händer det att vi inte tror oss kunna finna svaret på anomalin eller lyckas finna ett svar som är fullt tillfredställande. Lärande kan alltså utebli eller leda till en fortsatt osäkerhet.

När vi står inför en anomali har vi i regel ett svårt arbete framför oss. Eftersom det rör sig om en anomali finns det ingen enkel lösning direkt tillgänglig. Att komma fram till en premiss som förklarar det avvikande fenomenet är den centrala uppgiften. Denna fas kan ses som en kreativ process eller som en problemlösningsprocess.

Enligt Peirce kan vi komma fram till svaret genom att använda metaforer eller analogier. Om man t.ex. funderar på vad som händer om man värmer metall kan man komma fram till ett förslag genom att man vet vad som händer när man värmer is. Is övergår från fast form till flytande form när den värms. Kan detta stämma även för metaller?

Den som känner till fjärilens metamorfos från att vara larv och via puppstadiet bli till en flygande insekt kan dra slutsatsen att det kan vara liknande för myror när de blir till flygmyror. En anomali som flygmyran kan förklaras med hjälp av en analogi om andra arters förändring från ett tillstånd till ett annat. Många av våra förslag kan vara felaktiga även om de verkar rimliga. Abduktion är ett ytterligare sätt att tänka som kan leda till lärande, men som likt andra sätt ibland också kan leda oss fel.

16 sep 2020